Tvåhundra bra filmer

Att Werner Herzog nästan gjort lika många dokumentärer som spelfilmer är något som går de flesta förbi. Vad som ofta tas upp när det kommer till Werner Herzog är två saker:
1. Demonregissör
2. Klaus Kinski.
Att de flesta tänker på Klaus Kinski när de hör namnet Herzog har förmodligen inte gått Herzog själv förbi, således är Mein liebster Feind en dokumentär om Kinskis och Herzog krävande förhållande. Werner Herzog söker upp skådespelare han arbetat med, han visar filmklipp från de filmer han och Kinski gjort tillsammans. Vi får se bakom kulisserna-klipp på när Herzog och Kinski hotar varandra till livet (mest Kinski). Vid inspelningen av Fitzcarraldo erbjöd sig till och med lokala indianer att döda Herzog, de tyckte han var farligast eftersom han nästan aldrig brusade upp på samma sätt som Kinski. Bilden av Kinski som en komplett tokdåre känns nästan komplett, men nånstans där gör Herzog upp med bilden av sig själv som demonregissör. Helt plötsligt pratar Herzog med ömhet i rösten om sin gamla fiende/bästa vän. Han saknar honom. Han önskar att de kunde gjort fler filmer tillsammans. Förmodligen skulle Mein liebster Feind inte gjorts om de faktiskt gjort fler filmer tillsammans. Det sägs att Herzog höll ett skarpladdat gevär bakom kameran under inspelningen av deras sista film tillsammans, Cobra Verde och hade ytterligare en film påbörjats hade de förmodligen dödat varandra.

Jim Carrey är en lustig kille. Ser man honom på talkshower så verkar han lida av Damp eller AD/HD kombinerat med parkinsons. Han kan inte sitta still för fem öre. Ser man till hans tidiga skådespelarkarriär går väl hans talkshowpersonlighet hand i hand med karaktärerna han spelade. I Eternal Sunshine Of The Spotless Mind är han istället en inverterad Ace Ventura eller Lloyd Christmas, kanske möjligen en Stanley Ipkiss som aldrig hittade den där masken. Kort sagt spelar Jim Carrey karaktären Joel Barish så torrt och tråkigt att man tror att han svalt en burk valium innan inspelningen startade, i alla fall till en början…

Filmen berättar om Joel Barish och Clementine Kruczynski (Kate Winslet). De träffas och blir vansinnigt förälskade och allt är fantastiskt, men oundvikligen glider de ifrån varandra och förhållandet är inte roligt längre. När de har gjort slut försvinner Clementine ur Joels liv och han ser henne knappt mer, men efter ett tag stöter han på henne och hon vägrar gå med på att de nånsin känt varandra. Det visar sig att Clementine har raderat Joel ur sitt minne.

Konstigt nog är Eternal Sunshine Of The Spotless Mind ofta listad som en komedi, detta förmodligen för att Jim Carrey är med, men det rör sig snarare om en djupt filosofisk film som ställer den oundvikliga frågan: Skulle det inte vara skönare att slippa komma ihåg den där kärleken som gick snett? Frågan får sitt svar i filmen och det är rätt glasklart vilken ställning Michel Gondry tar. Eternal Sunshine Of The Spotless Mind är en fantastisk film för att den tar upp den där frågan man grunnar på när man ligger och håller på dö av bollen i halsen som inte vill försvinna. Den där känslan man får när man tänker tillbaka på hur fint det var med den där speciella personen och man håller på att gråta ihjäl sig av längtan till personen.

De mest kända tolkningarna av Richard III är Laurence Oliviers rättrogna version från 1955, som jag listat tidigare, och den här som Loncraine placerat i naziliknande 1930-tals England.. Idén att placera Shakespearepjäser i annan miljö och tidsrum än originalet har gjorts flera gånger i filmer såsom Othello, En midsommarnattsdröm, men troligen inte mer inspirerande än Richard III. 

Med en inledning där en stridsvagn kraschar genom en vägg, så vet man att det här inte kommer bli en regelrätt tolkning. Richard som spelas av en formidabel Sir Ian McKellen, som varit med och skrivit manuset, är en fjäskande, intrigerande prins som genom att barbariskt mörda sin släkt för att nå sin plats ända upp till kungatronen. 

 Richard hinner skaffa sig många fiender på vägen upp till tronen, och ett fullrätt inbördeskrig mynnar ut där kombattanten anser sig ha rätten till tronen.

 

Richard III är en uppvisning i skådespeleri. Förutom McKellen så får skådespelare som Robert Downey Jr, Anette Bening, Nigel Hawthorne och Jim Broadbent visa upp sina skådespelartalanger till det yttersta. Trots att dialogen framförs på original blir det aldrig livlöst, utan kontrasten mellan den gamla texten, och när filmen utspelar sig gör den tvärtom kraftfull och intressant.

Så ge er till tåls, fellas!!

Vi har insett att det här projektet är mastodontlikt, och har därför tagit oss friheten att lista plats 174 neråt till 101 rakt av. Hoppas ni har överseende med detta.

Vi har också tummat på vissa regler om filmer, som t.ex plats 162 som egentligen är en miniserie, och plats 109 som är två filmer.

174: Cat on a hot tin roof; 1958- Richard Brooks
173: Bad boy Bubby; 1993-Rolf de Heer
172: Man on the moon; 1999-Milos Forman
171: The graduate; 1967-Mike Nichols
170: Saving private Ryan; -Steven Spielberg
169: Batman; 1989-Tim Burton
168: Gandhi; 1982-Richard Attenborugh
167: Spider; 2002-David Cronenberg
166: Nóz w wodzie/Kniven I vattnet; 1962-Roman Polanski
165: Where eagles dare; 1968-Brian G. Hutton
164: Bamboozled; 2000-Spike Lee
163: The lion king; 1994- Roger Allers & Rob Minkoff
162: Angels in America; 2003-Mike Nichols
161: The tenant; 1976-Roman Polanski
160: M*AS*H; 1970-Robert Altman
159: Salo, o le 120 giornate de Sodoma/Salo, eller Sodoms 120 dagar; 1975-Pier Paolo Pasolini
158:  The conversation; 1974-Francis Ford Coppola
157: Le charme discret de la bourgeoisie/Borgarklassens diskreta charm; 1972-Luis Buñuel
156: Ocean’s eleven; 2001-Steven Soderbergh
155: Mighty Aphrodite; 1995-Woody Allen
154: Richard III; 1955-Laurence Olivier
153: In a lonely place; 1950-Nicholas Ray
152: La nuit américaine; 1973-Francois Truffaut
151: Hapiness; 1998-Todd Solondz
150: Terminator 2: Judgment day; 1991-James Cameron
149: Ariel; 1988-Aki Kaurismäki
148: 1900; 1976-Bernardo Bertolucci
147: Starwars; 1977-George Lucas
146: Aberdeen; 2000-Hans Petter Moland
145: La terazza/Terassen; 1980-Ettore Scola
144: Cidade de Deus/Guds stad; 2002-Fernando Meirelles & Kátia Lund
143: Papillon; 1973-Franklin J. Schaffner
142: Mannen på taket; 1976-Bo Widerberg
141: Zabriskie point; 1970-Michelangelo Antonio
140: Butch Cassidy & the Sundance kid; 1969-George Roy Hill
139: Clerks; 1994-Kevin Smith
138: Malcolm X; 1992-Spike Lee
137: Léon; 1994-Luc Besson
136: Dogville; 2003-Lars von Trier
135: Dancer in the dark; 2000-Lars von Trier
134: Howards end; 1992-James Ivory
133: Fletch; 1985-Michael Ritchie
132: Raiders of the lost ark; 1981-Steven Spielberg
131: Gone with the wind; 1939-Victor Fleming
130: Goodbye, Lenin; 2003- Wolfgang Becker
129: Jaws; 1975-Steven Spielberg
128: Belle de jour/Dagfjärilen; 1967-Luis Buñuel
127: Touch of evil; 1958-Orson Welles
126: Amores perros/Älskade hundar; 2000-Alejandro Gonzáles Iñárritu1
125: In the name of the father; 1993-Jim Sheridan
124: Aguirre, der Zorn gottes/Aguirre, Guds vrede; 1972-Werner Herzog
123: Paths of glory; 1957-Stanley Kubrick
122: Todo sobre mi madre/Allt om min mamma;  1999-Pedro Almodóvar
121: Sunset boulevard; 1950-Billy Wilder
120: North by northwest; 1959-Alfred Hitchcock
119: Miller’s crossing,; 1990-Joel Coen1
118: The straight story; 1999-David Lynch
117: Network; 1976-Sidney Lumet
116: To kill a mockingbird; 1962-Robert Mulligan
115: The treasure of Sierra Madre; 1948-John Huston
114: The war of the roses; 1989-Danny de Vito
113: A fish called Wanda; 1988-Charles Crichton
112: Fargo; 1996-Joel Coen
111: The ring; 2002-Gore Verbinski
110: Once upon a time in America; 1984-Sergio Leone
109: Jean de Florette OCH Manon des sources/Manons källa; 1986-Claude Berri
108: Natural born killers; 1994-Oliver Stone
107: Psycho; 1960-Alfred Hitchcock
106: L.A. confidential; 1997-Curtis Hanson
105: Ying xiong/Hero; 2002-Yimou Zhang
104: Amadeus; 1984-Milos Forman
103: Metropolis; 1927-Fritz Lang
102: Giant; 1956-George Stevens
101: Ghost dog: the way of the samurai; 1999-Jim Jarmusch

Till helgen (håll tummarna) så ska vi även fortsätta från plats 100 och vidare. Spännande tider väntar.

Warren Schmidt (Jack Nicholson) är en försäkringstjänsteman som just har pensionerats. Han lever ett ganska sorglöst, men tråkigt liv. Hans fru, Helen (June Squibb), passar upp honom och han går mest omkring och gör vardagliga saker. Visserligen finns det lite små bekymmer runt hörnet; hans dotter ska gifta sig med en white thrash-snubbe. Hastigt och lustigt dör Helen och Warrens liv ramlar ihop. Nu måste han ta hand om sig själv. Vad som följer är en slags resa i vad en närmare 70-årig amerikan ska göra, när han inte har något jobb och ingen fru i en liten småstad.

Det som gör About Schmidt till en riktigt bra film är den tystnad Jack Nicholson spelar med. Han har visserligen många repliker och levererar dom helt felfritt, men jag tror aldrig jag sett honom spela tyst så mycket som han gör här. Man skulle kunna kalla ”About Schmidt” för en tråkig film. Den är långsam och det händer inte särskilt mycket, men det är också här styrkan ligger. Likt Warren själv rör sig filmen sakta men säkert till ett relativt oförutsägbart slut. Det som delvis förstör filmen är det faktum att vi faktiskt känner Jack Nicholson rätt bra, vi vet hur han brukar kunna flippa ur i sina ordinarie roller, men det händer aldrig här. Han är timid och undertryckt i hela filmen. Rollen blir också en slags motsägelse mot Nicholsons privatliv, där han är allt annat än undertryckt och timid.

Alexander Payne når här sitt klimax som regissör. Från vansinnigt underskattade Citizen Ruth, som måste klassas som en svart komedi, till Election som även den är en svart komedi, men med mer skärpa än Citizen Ruth, till About Schmidt som återigen är en svart komedi, men med en ett undertryckt budskap om isoleringen i det amerikanska samhället. Tyvärr gick ju Alexander Payne och gjorde den vansinnigt överskattade Sideways efter About Schmidt, där den svarta komedien är intakt, men istället uppblandad med dramatik om medelålders män. Gäääsp.

Redford/Newman visade sig vara en lyckad kombination i ”Butch Cassidy & the Sundance kid”, och visar återigen att de är perfekta i sina roller, och Robert Shaw gör en härlig roll som maffiabossen som är objekt för hela blåsningen.

Våld är fruktansvärt fascinerande. Våld upprör. Våld provocerar.
Under de 110 år som rörlig bild funnits som medium har diskussionerna främst handlat om två saker: sex och våld. Diskussionen kring dessa två fenomen har till slut alltid glidit in i varandra. Sex på vita duken kommer leda till våld och våld på vita duken kommer leda till mer våld.
Det kanske är en generationsfråga, för unga människor har nästan alltid försvarat våld på vita duken som något nödvändigt för att berätta en historia. Den äldre generationen har nästan alltid slagit ner på våldsamhet som uppviglingsförsök. Är man född på 70-talet eller tidigare kommer man kanske ihåg den videovåldsdebatt som rasade under 80-talet. Hem och skola-organisationer rasade i direktsända tv-debatter och krävde att regeringen skulle göra något. Problemet var nog snarare att regeringen redan hade gjort något, eftersom den svenska filmcensuren var en av världens hårdaste till dess nedläggning i mitten av 90-talet.
På senare år har debatten tagit ny fart i takt med att 70 och 80-talets ungdomar växer upp och börjar ägna sig åt sex, droger och rock n roll. Porrfilm leder till ökad analsex. Porrfilm leder till gruppvåldtäkter, osv. Samma debatt om och om igen.
Gaspar Noé gjorde år 2002 ett inlägg i debatten om våldsamma filmer. I filmen Irreversible utforskar han hur mycket vidrigheter man kan visa i bild innan publiken vänder sig bort eller går ut ur biografen. Visserligen var det många som gick ut från visningarna efter den famösa våldtäktsscenen i Irreversible, men de som stannade kvar fick se ett gatlopp av hämnd rulla upp framför sig. Marcus flickvän Alex blir våldtagen och brutalt misshandlad i en tunnel och Marcus ger sig ut för att söka hämnd…
Att visa våldtäkter på film är inget nytt. Att visa extremt våldsamma scener på film är inte heller något nytt.
Att däremot visa en extremt utdragen våldtäktsscen på film är något nytt. Att låta scenen pågå så länge att tittaren blir illamående och får ont i magen är något som de franska filmteoretikerna på 60-talet bara kunde drömma om att få till. Våldtäktsscenen är en viktig del av Irreversible, men det är inte allt. Under filmens lopp visar Gaspar Noé explicit bögsex, S&M och en hel radda våldsamma scener. Eftersom hela filmen är filmad på enklaste möjliga sätt, med digitalkameror är vi som tittare med i filmen i mycket hög grad. Irreversible är ingen trevlig film, efter att ha sett den kändes det som mina ögon hade blivit våldtagna, men även otrevliga filmer kan vara väldigt bra.

"With all the wars and the famines in the world, do you think God cares about what a man does with his dick?”-Fader Matthew
 






 
 

I slutet av 1890-talet exploderade det vi idag kallar film. På den tiden var fenomenet fantastiskt och samtidigt skrämmande för folk. Ca 100 år senare hade det egentligen inte hänt så mycket med mediet. Specialeffekterna som blev mer och mer avancerade och kulminerade 1999 med den ”första” delen av Star Wars; Plötsligt behövdes inte skådespelare längre för att agera. Filmen hade i många avseenden gått tillbaka till den attraktionsfilm som dominerade utbudet i slutet av 1800-talet.
Samtidigt fanns det en ny generation filmskapare som plötsligt började ta plats, en generation som visserligen var uppvuxna med specialeffekter, Star Wars och dåliga 80-tals-tv-serier, men som också hade växt upp med den våg av nya regissörer som kom fram under 70-talet. Den nya generationen med Wes Anderson, Spike Jonze, Sofia Coppola, m.fl. skapade tillsammans en ny våg, ungefär som den på 70-talet. (Wes Anderson och Spike Jonze går för övrigt att koppla ihop i ”Rushmore” genom Jason Schwartzman. Schwartzmans mamma heter Talia Shire och är faster till Sofia Coppola, som till nyligen var gift med Spike Jonze).

”Rushmore” är Wes Andersons andra film. Den första filmen ”Bottle Rocket” blev visserligen rosad av kritiker, men gjorde ingen större succé bland biobesökare. Detsamma kan tyvärr sägas om ”Rushmore”, dock är skillnaden den att ”Rushmore” blivit en favorit i efterhand. ”Rushmore” handlar om den unge Max Fischer (Jason Schwartzman). Max går i privatskolan Rushmore och är rätt kass i de flesta av sina ämnen. Dock har Max räknat ut att han kan få ihop poängen som behövs för att få examen genom att vara involverad i så många extra-ämnen som möjligt. Under filmens lopp lyckas Max bli avstängd från skolan, bli förälskad i en grundskolelärare och bli god vän med en miljonär (Bill Murray) som är pappa till några av de mest odrägliga barnen på Rushmore. På pappret låter det inte som någon vidare kul film, men genom Jason Schwartzmans överspel och genom Bill Murrays underspel blir allting superroligt och stundtals dramatiskt och sorgligt.

Ännu en dansk film. Okej, jag har sagt det förut (se nedan) och jag kan säga det igen. Danska språket är rätt vidrigt, det mesta med Danmark är rätt jobbigt, men deras filmindustri kan faktiskt mätas med svensk och kanske till och med vara bättre än svensk filmindustri. Låt mig ta några exempel som gör att svensk film ofta utklassas av dansk film:
1. Dialogen. Svensk filmdialog är nästan alltid extremt tafflig och så uppstyltad att man tror att varenda skådis läser innantill. Dansk filmdialog är inte alls lika uppstyltad. Det flödar normalt och det känns som danskar faktiskt pratar sådär. (Hur vettigt det låter är ju en annan sak)
2. Ämnena. När svensk film tar upp drogmissbruk så blir det antingen ”Modstrilogin” eller ”Sökarna”. Jag är inget stort fan av någon av de filmerna. När danskar tar upp drogmissbruk så blir det ”Pusher”. En dansk film helt i klass med vilken amerikansk drogthriller som helst. (Okej att både svensk och dansk film är extremt moraliserande i fråga om knark, men det är ju även USA)
Så, vad vill jag ha sagt med detta? Titta på mer dansk film och inte nödvändigtvis en massa prettofilm av konstiga konstnärskollektiv.

En god vän blandar ofta ihop ”Bleeder” med ”Pusher”. Det är lätt hänt. Båda filmer är regisserade och skrivna av Nicolas Winding Refn. Båda filmerna har Kim Bodnia i huvudrollen. Här slutar dock likheterna.

I ”Pusher” spelar Kim Bodnia en knarklangare som måste få ihop pengar snabbt. I ”Bleeder” spelar han Leo, en man som lever ett rätt normalt liv, men rätt tristessfyllt. Sakta men säkert börjar Leos värld att kollapsa. Det börjar med att hans flickvän visar sig vara gravid och krisen att bli far blir för mycket för Leo och våldet börjar fylla hans liv.

”Bleeder” är en extremt våldsam film. Leo slår sönder folk. Vi får se när kompisar till Leo spöar skiten ur folk. Vi får se när Leo börjar slå sin flickvän. Vad som gör så bra är att vi inte riktigt förväntar oss att Leo ska flippa ur så hårt som han faktiskt gör. Eftersom han är huvudpersonen så måste det ju vara meningen att vi ska gilla honom? Eller? I slutet av filmen sitter man förvirrad och funderar: Vad hände med Leo? Kan det hända mig?

Spike Jonze gör det inte lätt för sig. Att göra en film om Charlie Kaufman och hans (fiktive) tvillingbror, Donald, är en sak. Att dessutom göra en film av Susan Orleans bok ”The Orchid Thief” är en annan sak. (Att dessutom gifta sig med Sofia Coppola och spela rollen som korkad whitethrashamerikan i Three Kings gör ju inte saker lättare) Spike Jonze väljer istället att göra en film om båda sakerna. Allting börjar bra: Charlie försöker skriva ett manus, men det går rätt dåligt. Donald börjar också skriva ett manus och det går jättebra. Charlie fortsätter försöka skriva, men det går ännu sämre. Donald skriver klart sitt manus och säljer det på en gång.

Charlies manus är en filmversion av ”The Orchid Thief” av Susan Orleans. Vi får se hur sekvenserna ur boken blir till film medan Charlie skriver, men rätt vad det är så ramlar Charlie in i manusets handling och allting blir väldigt väldigt förvirrande…

Det som gör att Spike Jonze lyckas med sina filmer är att berättandet är så annorlunda än vad vi är vana vid. Det börjar som ett vanligt berättande, men utvecklas snabbt till något som är helt skruvat och annorlunda. Om jag ska drista mig till en inspirationskälla, så känns det som om Spike Jonze har tagit delar av franska nya vågen och uppdaterat den till 2000-talet.

Kampen som blir mellan de japanska soldaterna och de brittiska trupperna, som kommer för att spränga bron, och med en ärelysten Nicholson precis mittemellan överlämnar jag till er att få se.

Efter 25 veckor i den gömda lägenheten blir sällskapet förrådda och upptäckta av nazisterna. De skickas till koncentrationsläger där Anne Frank dör, endast en månad innan de allierade befriar Holland.